En resa framåt

Den där känslan av konstant panik. Smärtor i bröstet som skaver och påminner en om tankar, känslor, händelser allt som påminner en om livet, eller snarare det liv som inte blev. 

Din första beröring jag aldrig glömmer. Som sammet där rysningar spelade toner av förbjuden njutning. 

Ditt skratt och leende jag fastnade för som smittade av sig och jag log, log som en värmande sommardags bris. 

Du såg mig, jag såg dig, vi tittade i smyg och vi spelade en sång av toner vi inte uttalade. 

Du berörde och gav mig hopp om kärleken som skulle komma, som fångade och stakade ut en oskriven väg. 

Jag saknade dig varje sekund du inte var nära och du var som en fågel fri som jag ville hålla som en lätt fjäder i min hand, för att beröra och känna som en kittlande vind. 

Din hud mot min som en bris som spelades ut som behagliga rysningar som gav energi ut i världens vågor som jag ville skulle beröra alla. 

Du fanns där min dröm min fina kärlek, den jag kom att älska med varje del av mitt väsen. 

Vi berörde varandra där samtal likt oändliga vidder aldrig ville sluta. Där vi somnade till varandras röster och kunde somna gott i vetskapen om att vi fanns där när gryning kom. 

Varje stund, samtal, beröring som finaste minne i min själ vandrar i oändligheten som tidens finaste historia. 

Mitt allt, mitt liv där vi sa ja till varandra inför en högre makt som skyddade oss ifrån ondo. 

Jag älskar dig högre än livet självt för alltid

Det är en dag kvar till jul. Hur klarar man av ett helt julfirande med hela släkten? Alla intryck, hög ljudnivå och alla saker som ska göras. Duka på duka av, Kalles jul, presenter och massa tjo och tjim. Det är en hel del utmaningar och svåra att hantera alla på en gång. Det är helt enkelt en högtid där alla möjliga stressfaktorer ska hanteras samtidigt. 

Det finns verktyg. Jag kan dra mig undan en stund, jag kan det då hela familjen vet om min ADHD. Ta förutbestämda pauser så jag ska orka. 

Jag kan fastna i samtal med släkten och glömmer fru och barn. Eller att jag bara babblar på och blir för mycket och kan inte tyda signalerna. Då kan jag se till att t ex min fru kan ha en signal så jag vet när det är dags att sluta prata eller ta en paus.  

Jag kan börja känna irritation och få svårt med impulser att säga syrliga saker, eller tolka in saker som inte finns eller sägs. Då är det ypperligt läge att ta en paus och andas.  

Slutsats

Det handlar om att vara medveten och försöka ha det med sig hela tiden. Men det kan vara lättare sagt än gjort. Man måste också våga fråga om hjälp när man vet att det blir utmaningar. Jag tror många gånger att jag är för stolt för att vara så tydlig om mig själv. Finns en skam i att vara den där tickande bomben, den som behöver den där extra tydligheten. Lite Mission Impossible för omgivningen, nära och kära. Men så länge man är ärlig mot sig själv och andra så blir det väl så småningom lättare. Bara man vågar och har orken att hålla i så kommer förhoppningsvis ett naturligt förhållningssätt till utmaningarna. Den dagen är inte här än på länge, men skam den som ger sig. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg så fick jag diagnos förra året i november. 46 år gammal och en hel livstid med en diagnos som har både sina fördelar och nackdelar. 

Fas tre:

När jag väl bestämt mig för att det som varit har varit så började jag tänka på vad som är ADHD och vad som är jag. Ingen lätt resa det heller. Med så många år så har nog en del av diagnosen helt enkelt blivit jag. Men det var viktigt för att kunna identifiera mina största svårigheter med min diagnos. Som jag skrev i början så vet jag idag att impulskontroll är min största svårighet. Jag pratar mycket, förlorar ofta min röda tråd och så pratar jag ännu mer för hör hur jag inte kommer till punkt. Hamnar på villovägar i mina egna tankar. Tror att man kan låta rätt så osammanhängande. Men idag har jag ett större hum om vem jag är och vad som är ADHD. 

Fas fyra:

Vilka är då mina största svårigheter, trots medicin. Som jag känner idag så har medicinen lugnat mig, har lättare att hålla en röd tråd och kan ibland kontrollera mina impulser. Blir inte lika lätt irriterad. Trots detta så är det impulser som styr och speciellt när det händer mycket på en gång. En växande irritation är en del av impulserna jag stoppar. Det i sin tur gör det svårt att hantera för många saker på en gång. Det blir bara gröt och då pausar min hjärna. Något jag lärt mig på ADHD utbildning är att hantera olika stressorer. I både jobb- och familjesituationer så ökar olika stressfaktorer som man inte kan kontrollera och så växer frustrationen, man gör inte det som önskas av en, saker glöms och det blir en uppförsbacke. Detta gör att delar som kanske många andra kan hantera i längre perioder inte går att hantera. För många saker på en gång blir bara gröt och stressen gör så att man gör tvärt om än önskat och när det blir galet så ökar också känslan av skam. Skam att inte räcka till och göra det som önskas av en. Svårigheterna blir ständigt något som påminner en om diagnosen. Nu kanske en del av er säger "ja men du tillåter dig att bli en diagnos", ja jag har tänkt på det. Det handlar inte om att bli en diagnos utan snarare att man blir mer uppmärksam på det som blir svårt att hantera. 

Impulskontrollen leder ofta till att man inte tänker igenom det man säger eller skriver. När det blir för mycket så vill jag pysa ut det som rullar i mitt huvud. Det har jag gjort och den impulsen ökar också på konflikter, diskussioner, bråk osv. Man blir väldigt argumentativ och kan inte stoppa. Det sårar, bryter ner och blir till en ond cirkel, speciellt i förhållanden och familjen. 

Jag har försökt förklara impulser som en stor massiv orkan som rullar fram som inte går att stoppa. Den måste bara fram och när den far fram så skadar den både mig och min omgivning. Kan vara i stort eller smått. 

Så impulser, skuld och skam hör starkt ihop. För när orkanen inte kan stoppas så ökar allt det andra och man får ännu svårare att hantera vardagen, speciellt hemma. Den skördar offer som tillslut tar avstånd från dig. 

Slutligen

Ett långt inlägg. Kanske sådär på ADHD vis. Försökt hålla en röd tråd men kommer ibland på villovägar för vill skriva allt. Men också inse att min resa har precis börjat. Allt jag önskar från min omgivning är att ha lite extra tålamod med mig. Jag försöker nu mitt bästa för att hitta rätt verktyg för att hantera orkanen. Dels har jag medvetet börjat prata tystare, för det lugnar mig. När jag har en lägre stressnivå så kan jag hantera de små orkanerna bättre. Kanske syns att jag är irriterad men jag andas på det istället och försöker analysera min känsla där och då. Jag bävar varje gång det blir för mycket och när den där orkanen växt sig till en orkan med styrka fem. Det är då jag inte kan hålla emot. Men det är en process och jag försöker få all hjälp jag kan få för en hållbarare framtid både för mig själv men framförallt för min omgivning, familj, vänner och kollegor. 

Det har varit en lång resa och nu är jag beredd att prata om den och dela med mig. 

Ivrig är ett ord som definierar mig just nu. Jag vill att allt ska gå fort, även om jag vet att det är en resa som kommer ta tid. Det är inte lätt att hålla tillbaka och att man gärna vill skörda framgång varje dag, men ibland är det motigt.

Idag har halva tiden gått på början av intensiv delen på Xtravaganzas program. Jag längtar redan till den dagen jag får träffa andra med samma mål, problem och vision.

Idag är orken lite dålig och jag ska strax ut i solen och bränna bort några kalorier, en powerwalk och sen träffa min sambo nere på Eriksberg för lite sol och sommar mys. Sen är kvällen ledig då hon ska iväg på tjejmiddag.

Det som räddar mina kvällar från frestelser är nog att jag spelar online spel. Då tiden rinner iväg är det lätt att
låtabli. Man hinner bli trött och sedan är det raka vägen till sängen (fast oftast slutar det med att jag somnar framför tvn på soffan).

Nä sista halvtimmen av jobb sen sol.

//Franci

Efter en skada när jag flyttade till Göteborg så kunde jag inte fortsätta min kickboxning, stilla sittande jobb och sambo liv så har min vikt åter skjutit i höjden. Jag har mått dåligt och mitt självförtroende har nått botten. Min kära sambo och underbara Annasara fick nog och anmälde mig till Xtravaganza.

Lite nervös och med lite hopp gick jag på detta möte, men jag blev positivt inställd och tänke "jag kör hårt, har inget att förlora". Jag valde att starta deras intensiv kurs, eftersom jag är en person som säger "allt eller inget". Så i tre veckor skall jag nu bara äta deras måltidsersättningar och leva på 500 cal om dagen.

En vecka har gått och det har inte varit en lätt start. Var konstant hungrig de första dagarna. Nu en vecka senare har hungerskänslorna försvunnit och jag kan bita ihop och se målet framför mig. Det är viktigt att ha ett mål men också att kunna stanna där och inte låta vikten skena igen. Det är det som är så bra med Xtravaganza, även om det kostar en del, då de jobbar med självbild, mat och allt annat runt i kring. Jag har också varit på min andra vägning efter starten. Jag har nu gått ner 5,2kg rent fett. Notera inte vätska och inte muskelmassa. Nu är jag pepp på att fortsätta min resa och nå mitt mål, för att sedan stanna vid min målvikt.

Kommer fortsätta att berätta om denna resa, om möten med andra människor som också vill uppnå sitt mål, då jag kommer börja en kurs hos dem den 15 augusit. Jag längtar efter att få träffa andra som känner som mig.

Må väl

// Franci

Ja det var ett tag sedan man skrev något i bloggen alls, men jag antar att det är som med många andra att det kan gå perioder då det inte riktigt finns så mycket att skriva om.

Vad händer? Jo bor kvar i goa Göteborg och bara älskar denna stad. Jobbar och har nu två arbeten, är väl i takt med det nya Sverige där man helst ska jobba 16 timmar om dagen. Jag jobbar med ett företag som heter Trimdax där jag jobbar som kundsupport och säljer träningsutrustning. Är spännande och jag har möjligheten att ha många bollar i luften, vilket nästan är ett måste för att jag inte ska bli uttråkad. För första gången någonsin har jag en arbetsgivare som faktiskt påtalar hur nöjd han är och att jag gör ett bra arbete för företaget. Den sortens uppmuntran får en att vilja göra mer och jag ser fram emot varje samtal jag får. Utvecklande är det också. Uppskattat, och jag hoppas jag kan utvecklas som säljare men även som människa i ett jobb där jag har daglig kontakt med andra medmänniskor.

Jag jobbar även med två familjer som har funktionshindrade barn och dessa barn har lärt mig tålamod. Det är verkligen utvecklande och spännande att kunna vinna dessa barns förtroende och tillit. Jag har också lärt mig massor om olika diagnoser som ADHD, autism och turrettes syndrom. Ibland kan det vara påfrestande men så belönande på ett mänskligt och själsligt plan.

Politiken, ja det får bli en senare blogg eftersom jag skulle kunna skriva hyllmeter om mina åsikter om den svenska politikens utveckling. Så lite senare kanske jag kommer med ett sådant saftigt och utmanande inlägg. Jag har ganska starka åsikter om vad jag tycker är rätt och fel, går att utläsa från mina tidigare blogginlägg.

Nä dags att dra vidare till nästa arbete efter lite lunch.

Over and out

// F

... på botten och fått kämpa sig upp vet inte vad saker har för värde.

Har precis haft ett långt samtal med min mamma. Ett samtal om hennes uppväxt i Chile, hur det var att växa upp som fattig och inte ha bröd för dagen. Hur människor utnyttjat deras situation och hur de fick kämpa för varje liten del som kallas rätt till ett drägligt liv.

Min mamma har gjort en resa som inte många av er bloggare någonsin har gjort. Från jordstampat golv med ett rum för tre mindre än vad erat vardagsrum är till att idag ha ett hus i kalla norrland och Luleå, Sverige. Hon berättar historier om hur de som har mer tvingat dem till diverse saker för att överhuvudtaget kunna ha tak över huvudet i Santiago. Hejjande på forbollslag till att tvingas gå till kyrkan för att få ett uppehälle. Hur min mormor fick kämpa för att få ut min morfars pension, då han var polis i Chile och efter en arbetsskada (fick huvudet krossat av en dåre), inte fick ut sin rättmätiga pension p g a att de inte hade något och det var lätt att köra över dem. Men trots detta aldrig gav upp och kämpade sig upp och hur mormor som jobbade med välgörenhet för att hjälpa andra när de själva levde i nöd, tillslut fick rätt och de lyckades få ut min morfars pension och kunde börja ett drägligt liv.

Jag har gråtit och blivit arg. Varför? Jo för hennes långa historer om utnyttjande av de som har det sämmre, om hur de fick kämpa utan något som helst skyddsnät, har stärkt min politiska hållning ännu mer.

Jag blir ledsen och arg och det slutade med att jag kastade osthyveln i backen när jag tänkte på den nedrustning av välfärdsstaten i Sverige. Det var alldeles för länge sen vi hade brukspatroner och fabriksägare som gjorde vad de ville för de hade kapitalet på sin sida. Svergies goda minne sträcker sig inte längre än näsan räcker. I tackt med ökad internationalisering och ett samhälle där pengarna styr allt, även samvetet på våra folkvalda och hur vi röstar lämnar mig oförstående och ledsen. Hade alla haft en bakgrund, vilket är tur att inte många har haft i detta land, som min mamma hade så hade vi värnat om den välfärdsstat vi faktiskt har i Sverige. Det är strejeker, blod och långa förhandlingar som har gett den vanliga arbetaren hans rättigheter. Ådalen 1931, långa förhandlingar med arbetsgivare för att få det vi idag kallar för LAS och turodrningsregler.

Idag med den nedmotering vi ser så sätter vi åter sjuka, gamla ute på gatan. Med det nya "arbetarpartiet" i spetsen, som med kraft och en stor slägga slår sönder allt som era, jag säger era eftersom jag har rötter i Chile, förfäders kamp om ett drägligt liv. Där står ni omreformerade moderater och säger att vägen till arbete är att låta myndigheternas piska vina över era ryggar. I tron om att det är på detta sätt man får folk med förslitningsskador, korniskled och muskelvärk tillbaka till arbete. Vad händer med rehabilitering, människovärdet? Det finns inte. Jag tänker på min mammas berättelse och det gör mig ledsen för hennes liv vittnar om hur ett samhälle där företgat och kapital gick före människan slutar. Precis de rättigheter som era förfäder slogs för som ni idag gladeligen tycker bör försämras för det skapar incitament för den "lata människan" att ta sig upp och göra rätt för sig. Jag väljer att tro att människor med dessa problem talar sanning och att de inte ljuger.

Jag kommer aldrig att sluta slåss för den lilla människans rätt. Jag tänker inte lägga ett långt inlägg om hur jag ser på fördelning osv men ni är mer än välkomna att diskutera detta med mig och hur jag ser att samhället skall vara uppbyggt. Men som det är idag och som våran "kära", läs kära med en enorm del sarkasm, Allians försöker skapa ett Sverige med utanförskap och andraklassens medborgare kommer jag aldrig att ställa upp på.

Med eftertanke...

Franci

... Finns det någt som gör mig mer förbannad än när någon man tycker om pratar skit om en bakom ryggen...

Har haft en argumentationsövning och väljer att lägga ut min text här så alla får
se vad det är vi håller på med när vi läser politisk teori. Hoppas det blir en någotsånär behaglig läsning.

Det jag har valt att besvara är, i vilken mån håller jag med socialisterna om att den mänskliga naturen bestäms av omständigheterna och vilka konsekvenser får det om jag håller med.

 

Det är en svår fråga att bryta ned och att påvisa i vilken mån jag håller med. Jag håller delvis med om deras syn på människans natur.  Jag utgår också från, mitt synsätt, att människan har en egenskap som är överordnat allt annat och det är överlevnadsinstinkten.

 

I sak tycker jag att socialisterna har en korrekt uppfattning om att människan är en produkt av sina omständigheter. Om man född och uppvuxen under svåra förhållanden så utvecklar man medel för att kunna klara sig och överleva i just den situationen.  Människan är som Owen säger ”den är utan undantag plastisk” (Roberts och Sutch, Politiskt tänkande 2007). Owen menar också att människor inte kan straffas för sitt agerande utifrån hur deras samhälle och hur de har blivit formade. Dock håller jag inte riktigt med då människan faktiskt, i dagens samhälle, är formbar och all kunskap om vad som är rätt och fel lärs ut även till de människor lever allra svårast. Dock kan deras miljö tvinga dem till brottslighet då det är det enda möjliga för deras överlevnad. Det är här jag ser till den medfödda grundegenskapen, som jag anser vara primär, överlevnadsinstinkt och att den blir överordnad vad som är rätt och fel, utifrån människans samhällsvillkor. Owen ser att det är statens uppgift att se till att ”avlägsna de omständigheter som tenderar att framkalla kriminalitet, och kriminalitet kommer heller inte att framkallas” (Robert och Sutch, Politiskt tänkande 2007). Alltså att förändringen ska komma uppifrån och det är statens som ska förändra och forma människan till det bättre. Jag håller inte riktigt med hela resonemanget. Jag håller med om att människan är formbar, men inte enbart av formning uppifrån som Owen menar, men att det också finnas en ytterst vilja hos varje enskild individ att ta sig vidare om man så vill. Detta är viktigt och jag anser att nyanseringen av människans vilja blir lite skev, då man enbart säger att samhället är orsaken till dess form och bär ansvaret för formningen.

Ja denna masshysteri som råder får en att skratta. Varje influensa kan leda till döden om man får ytterligare påföljder och förkylningar på den. Visst denna är lite mer aggresiv men de allra flesta människor klarar av den utan att dö en hemskt död, samt bli rubriker i dagspressen.

Något jag funderat länge över är diskussionen om de biverkningar som följer anti-grissprutan. Jag hittade en länk på aftonbladet och kopierar över de inrapporterade biverkningar som kan följa. Här kommer den, håll i er:


Influensaliknande symtom

Allergiska reaktioner

Andnöd

Feber

Huvudvärk

Domningar

Allvarlig allergisk chock

Nässelutslag

Hudsvullnader

Dödsfall

Yrsel

Illamående

Buksmärtor

Hudförändringar

Värmesvallningar

Lokal reaktion

Smärta

Temperaturstegring

Frossa

Högt blodtryck

Hjärtklappning

Kräkningar

Smakförändringar

Ansiktsförlamning

Ledsmärta

Hjärtstillestånd

Bensmärta

Bröstsmärtor

Stroke

Diarré

Röda komplexa hudutslag

Epilepsianfall

Blåmärken

Heshet

Hosta

Hudutslag

Lågt blodsocker

Klåda

Medvetslöshet

Lymfkörtelsvullnad

Migrän

Muskelsvaghet

Muskelvärk

Lunginflammation

Psykisk påverkan

Känslorubbningar

Svimningstendens

Svullnad i munhåla och svalg

Synrubbningar

Tungsvullnad

Värk

Ögonirritation

 

Visst låter det som något man kan ställa upp på för att slippa bli "sjuk". Nä inte om man frågar mig. Många av dessa biverkningar är inte att leka med och kan i sig vara farliga för många.

Så gör som jag, VÄGRA VACCINET!!!

 

Jag är så förbannat trött på det kunskapslotteri som en tenta innebär. Jag är trött på att man inte tar reda på en elevs faktiska kunskap utan förmågan att kunna memorera så mycket som möjligt. För mig är kunskap inte detta utan en process som tar tid. Det är för mig fullkomligt förlegat att låta folk på högre utbildningar skriva tentor, i alla fall vad gäller relativ kunskap och inte faktisk.

När ska det ges tillräckliga resurser för att kunna komma bort från detta?

Något annat som jag börjar blir lite skeptisk till är hur universitetsstudier tillhandahålls. Jag tänker på de som föreläser. I alla studier fram tills man slutar gymnasiet så krävs det att den som lär ut har en pedagogexamen, men på universitet så blir man utsatt för denna godtyckliga försöksverksamheten, där doktorander föreläser som inte har någon som helst pedagogisk examen. Det är en högre utbildning och givetvis ska man ha den kunskapen, men också kunskapen om hur man lär ut.

Nä dags att ta ett lugnande piller och läsa lite Marx och Rawls innan sängdags, för att ytterligare kunna maximera min kunskap i memoryspelet som kallas för tenta.

Sov gott.

Franci

Ja precis som det står, så blir jag förbannad på så mycket men att hitta rätt forum för att kunna komma med förslag och diskutera saker som jag tycke är fel och hur saker borde förändras är inte alltid så lätt. Vad återstår? Jo att blogga och hoppas att någon i detta universum läser vad jag skriver.

På senaste tiden har den s.k svenssonrasismen visat sitt ansikte allt oftare och från allt fler. I varje diskussion jag ger mig in i så hittar det något mirakulöst sätt hitta ett sätt att skylla allt på invandringen och att SD behövs osv. Det är mig en gåta att de inte har något annat mantra att slänga ur sig, att de inte kan diskutera någon annan sakfråga utan att de ska leda allt till invandring. Inskränkta och skrikandes sitter de hemma och vråla ur sin skit. Vellinges mörkrädda visar sitt ansikte genom Lars-Inge Ljungman, men som nu fått krypa till korset och fått sina bannor från sitt parti.

Vad mer gör mig arg idag. Jo hur de borgerliga sakta men säkert urholkar varje del av välfärdsstaten snabbare än vad man hade kunnat tro. Det är så att Friedman verkligen jublar från sin grav över den nyliberala politik som alliansen för. Burke hade med all sannolikhet fått hicka och sagt "det där kommer sluta illa, allt för många reformer på samma gång och i allt för snabb takt kommer leda till stora problem". Burke, en av de konservativa tänkarna, förstod att snabba, framförallt många och omvälvande, reformer inte var en bra idé. En reform i taget, utvärdera inna man genomför nästa, var hans tanke. Dagens nedmontering av socialförsäkringssytemet, genomförd av Alliancen med herr Reinfeldt i spetsen, kör snarare på reform, reform och reform. Vi ser redan idag konsekvenserna av deras ogenomtänkta förslag, cancersjuka som förlorar sin rätt till sjukpenning, svårt sjuka som inte längre har pengar att klara sig med, hur de reformerat a-kassan till den milda grad att vissa inte kan deltidsjobba och stämpla för detta kan man nu bara göra i 75dagar, och får då välja a-kassan enbart. Konstigt tänkande Alliansen då jag hellre ser folk som har ett deltidsjobb och stämplar upp än att de får lämna sina deltidsjob för att klara sig och enbart klara sig på A-kassa. Aja men det är väl enligt alla nyliberala formler till incitament man kan tänka sig.

Jag frågar mig, är det såhär vi vill forstätta, är det såhär vi vill styra Sverige? Mitt svar är i alla fall NEJ!!!

Kanske dags att skriva nått. Blog är verkligen något man gör i perioder.

Livet rullar på och lägenheten tar form. Älsklingen är så duktig och har tapetserat hela vardagsrummet.
Har inte hjälpt till då jag hade tentaplugg hela veckan, men har lidit av extrema skuldkänslor för att
jag inte la en hand i arbetet. Dock målade jag taket och valvet in till vardagsrummet.

Igår var det ikea handlande och ett sånt stort super täcker. Ett täcke som täcker hela sängen och lite till.
Ja jag blev övertalad. Kvinnor har en förmåga att "hogga" täcket helt, men med lite övertalning gick jag med
på det och vi sov förträffligt.

Idag var det jobb och det är alltid lika kul att jobba med dessa två ungar. Hyss och en del filosofiska "tänk om" samtal med den äldsta av dem.

Nu sitter jag med mitt kaffe och druckit SOCKER i form av en energi dryck, för jag är så himla trött, toppat med starkt kaffe.

Har börjat träna igen och skaffat kort på friskisk, så det är jag och alla pensionärer. Trevligt faktiskt och skönt att komma igång. DE HA BASTU på sina anläggningar sååå himla underbart.

Nä nu ska jag göra annat.

bye bye and love.