Den som aldrig har varit...
... på botten och fått kämpa sig upp vet inte vad saker har för värde.
Har precis haft ett långt samtal med min mamma. Ett samtal om hennes uppväxt i Chile, hur det var att växa upp som fattig och inte ha bröd för dagen. Hur människor utnyttjat deras situation och hur de fick kämpa för varje liten del som kallas rätt till ett drägligt liv.
Min mamma har gjort en resa som inte många av er bloggare någonsin har gjort. Från jordstampat golv med ett rum för tre mindre än vad erat vardagsrum är till att idag ha ett hus i kalla norrland och Luleå, Sverige. Hon berättar historier om hur de som har mer tvingat dem till diverse saker för att överhuvudtaget kunna ha tak över huvudet i Santiago. Hejjande på forbollslag till att tvingas gå till kyrkan för att få ett uppehälle. Hur min mormor fick kämpa för att få ut min morfars pension, då han var polis i Chile och efter en arbetsskada (fick huvudet krossat av en dåre), inte fick ut sin rättmätiga pension p g a att de inte hade något och det var lätt att köra över dem. Men trots detta aldrig gav upp och kämpade sig upp och hur mormor som jobbade med välgörenhet för att hjälpa andra när de själva levde i nöd, tillslut fick rätt och de lyckades få ut min morfars pension och kunde börja ett drägligt liv.
Jag har gråtit och blivit arg. Varför? Jo för hennes långa historer om utnyttjande av de som har det sämmre, om hur de fick kämpa utan något som helst skyddsnät, har stärkt min politiska hållning ännu mer.
Jag blir ledsen och arg och det slutade med att jag kastade osthyveln i backen när jag tänkte på den nedrustning av välfärdsstaten i Sverige. Det var alldeles för länge sen vi hade brukspatroner och fabriksägare som gjorde vad de ville för de hade kapitalet på sin sida. Svergies goda minne sträcker sig inte längre än näsan räcker. I tackt med ökad internationalisering och ett samhälle där pengarna styr allt, även samvetet på våra folkvalda och hur vi röstar lämnar mig oförstående och ledsen. Hade alla haft en bakgrund, vilket är tur att inte många har haft i detta land, som min mamma hade så hade vi värnat om den välfärdsstat vi faktiskt har i Sverige. Det är strejeker, blod och långa förhandlingar som har gett den vanliga arbetaren hans rättigheter. Ådalen 1931, långa förhandlingar med arbetsgivare för att få det vi idag kallar för LAS och turodrningsregler.
Idag med den nedmotering vi ser så sätter vi åter sjuka, gamla ute på gatan. Med det nya "arbetarpartiet" i spetsen, som med kraft och en stor slägga slår sönder allt som era, jag säger era eftersom jag har rötter i Chile, förfäders kamp om ett drägligt liv. Där står ni omreformerade moderater och säger att vägen till arbete är att låta myndigheternas piska vina över era ryggar. I tron om att det är på detta sätt man får folk med förslitningsskador, korniskled och muskelvärk tillbaka till arbete. Vad händer med rehabilitering, människovärdet? Det finns inte. Jag tänker på min mammas berättelse och det gör mig ledsen för hennes liv vittnar om hur ett samhälle där företgat och kapital gick före människan slutar. Precis de rättigheter som era förfäder slogs för som ni idag gladeligen tycker bör försämras för det skapar incitament för den "lata människan" att ta sig upp och göra rätt för sig. Jag väljer att tro att människor med dessa problem talar sanning och att de inte ljuger.
Jag kommer aldrig att sluta slåss för den lilla människans rätt. Jag tänker inte lägga ett långt inlägg om hur jag ser på fördelning osv men ni är mer än välkomna att diskutera detta med mig och hur jag ser att samhället skall vara uppbyggt. Men som det är idag och som våran "kära", läs kära med en enorm del sarkasm, Allians försöker skapa ett Sverige med utanförskap och andraklassens medborgare kommer jag aldrig att ställa upp på.
Med eftertanke...
Franci
Har precis haft ett långt samtal med min mamma. Ett samtal om hennes uppväxt i Chile, hur det var att växa upp som fattig och inte ha bröd för dagen. Hur människor utnyttjat deras situation och hur de fick kämpa för varje liten del som kallas rätt till ett drägligt liv.
Min mamma har gjort en resa som inte många av er bloggare någonsin har gjort. Från jordstampat golv med ett rum för tre mindre än vad erat vardagsrum är till att idag ha ett hus i kalla norrland och Luleå, Sverige. Hon berättar historier om hur de som har mer tvingat dem till diverse saker för att överhuvudtaget kunna ha tak över huvudet i Santiago. Hejjande på forbollslag till att tvingas gå till kyrkan för att få ett uppehälle. Hur min mormor fick kämpa för att få ut min morfars pension, då han var polis i Chile och efter en arbetsskada (fick huvudet krossat av en dåre), inte fick ut sin rättmätiga pension p g a att de inte hade något och det var lätt att köra över dem. Men trots detta aldrig gav upp och kämpade sig upp och hur mormor som jobbade med välgörenhet för att hjälpa andra när de själva levde i nöd, tillslut fick rätt och de lyckades få ut min morfars pension och kunde börja ett drägligt liv.
Jag har gråtit och blivit arg. Varför? Jo för hennes långa historer om utnyttjande av de som har det sämmre, om hur de fick kämpa utan något som helst skyddsnät, har stärkt min politiska hållning ännu mer.
Jag blir ledsen och arg och det slutade med att jag kastade osthyveln i backen när jag tänkte på den nedrustning av välfärdsstaten i Sverige. Det var alldeles för länge sen vi hade brukspatroner och fabriksägare som gjorde vad de ville för de hade kapitalet på sin sida. Svergies goda minne sträcker sig inte längre än näsan räcker. I tackt med ökad internationalisering och ett samhälle där pengarna styr allt, även samvetet på våra folkvalda och hur vi röstar lämnar mig oförstående och ledsen. Hade alla haft en bakgrund, vilket är tur att inte många har haft i detta land, som min mamma hade så hade vi värnat om den välfärdsstat vi faktiskt har i Sverige. Det är strejeker, blod och långa förhandlingar som har gett den vanliga arbetaren hans rättigheter. Ådalen 1931, långa förhandlingar med arbetsgivare för att få det vi idag kallar för LAS och turodrningsregler.
Idag med den nedmotering vi ser så sätter vi åter sjuka, gamla ute på gatan. Med det nya "arbetarpartiet" i spetsen, som med kraft och en stor slägga slår sönder allt som era, jag säger era eftersom jag har rötter i Chile, förfäders kamp om ett drägligt liv. Där står ni omreformerade moderater och säger att vägen till arbete är att låta myndigheternas piska vina över era ryggar. I tron om att det är på detta sätt man får folk med förslitningsskador, korniskled och muskelvärk tillbaka till arbete. Vad händer med rehabilitering, människovärdet? Det finns inte. Jag tänker på min mammas berättelse och det gör mig ledsen för hennes liv vittnar om hur ett samhälle där företgat och kapital gick före människan slutar. Precis de rättigheter som era förfäder slogs för som ni idag gladeligen tycker bör försämras för det skapar incitament för den "lata människan" att ta sig upp och göra rätt för sig. Jag väljer att tro att människor med dessa problem talar sanning och att de inte ljuger.
Jag kommer aldrig att sluta slåss för den lilla människans rätt. Jag tänker inte lägga ett långt inlägg om hur jag ser på fördelning osv men ni är mer än välkomna att diskutera detta med mig och hur jag ser att samhället skall vara uppbyggt. Men som det är idag och som våran "kära", läs kära med en enorm del sarkasm, Allians försöker skapa ett Sverige med utanförskap och andraklassens medborgare kommer jag aldrig att ställa upp på.
Med eftertanke...
Franci
Kort...
... Finns det någt som gör mig mer förbannad än när någon man tycker om pratar skit om en bakom ryggen...
