ADHD diagnos och tankar

Som jag skrev i mitt förra inlägg så fick jag diagnos förra året i november. 46 år gammal och en hel livstid med en diagnos som har både sina fördelar och nackdelar. 

Jag valde att utreda mig då vi misstänkte att vår äldsta dotter hade det. Det var inte den enda anledningen, utan också en del av min omgivning och att jag själv misstänkte det. Många gånger man funderar på det men inte kommit till skott, lite typiskt ADHD. 

Jag har alltid känt att jag fungerat och för att citera en HR partner på mitt jobb "Ja men du är ju högfungerande". Detta beror dock på att jag jobbar med frågor jag tycker är intressanta. När det inte är lika intressant så tenderar jag att få svårt att fokusera. Men allt som allt har jag ändå tagit mig framåt under alla år med mycket pepp hemifrån. Har en fru som alltid stöttat mig i vått och torrt. 
Fick hjälp genom jobbet för att snabbt komma till en utredning, för talade om att jag nog skulle få det svårare med uppgifter som inte tilltalade mig på samma sätt om jag skulle byta arbetsuppgifter. Att jag fick den hjälpen via jobbet är jag oerhört tacksam för. Att få en utredning i vanliga fall, d v s genom vården, kan ta flera år. 

Kom till utredning och den var minst sagt jobbig. Kommer inte ihåg alla detaljer idag, men var helt slut och rejält stressad. De intervjuade även min mamma. Tre veckor senare så ringde de från Modigo, företaget som utredde mig, och sa att jag hade ADHD. Den huvudsakliga problematiken genom livet sedan jag var barn var bristen på impulskontroll och som följt mig genom livet. En del andra saker också. Kommer i senare inlägg skriva mer ingående om impulskontroll och andra svårigheter. 

Att få diagnos, i alla fall för mig, har jag kunnat dela in i fyra faser. 
Den första fasen, på ett litet ADHD manér, var att "Jaja men då vet jag då kör vi på framåt". Eftertanke är inte min starkaste sida. Kan ha att göra med brist på impulskontroll. 
Andra fasen kom några månader senare. I april så började tankarna komma och mitt liv slog mig som en slägga rakt i hjärtat. Alla skuld- och skamkänslor kring alla jag sårat, relationer som gått i kras p g a mitt beteende, vänner jag förlorat, familjen som fått stå ut med min irritation och brist på impulskontroll. Det var som om verkligheten fullkomligt körde över mig med all dess urkraft. Jag blev sorgsen, ledsen och visste inte vad jag skulle göra av alla känslor som nu fanns inom mig. Kan tilläggas att jag precis då påbörjade behandling med medicin. Denna fas höll i sig länge. 47år med ADHD är en lång tid att bearbeta. Detta gjorde nog inte min situation bättre. Gick in mer i mig själv och var mer lättirriterad än någonsin. Självklart påverkade detta familjelivet negativt. Som tur är hade medicinen öppnat upp mina känslor. Kunde gråta för första gången på flera år. Ett liv med förtryckta känslor av skuld och skam förvandlade ledsamhet till irritation, vilket inte gjort situationen bättre varken för mig eller min familj och övrig omgivning. Men jag gjorde så gott jag kunde. Som om detta inte var tillräckligt så gick jag in i väggen arbetsmässigt. För mycket negativ stress som tillslut tog ut sin rätt. Tillslut landade jag i att det som varit har varit, efter lång tid av bearbetning. Men jag märkte också hur det tärt på min familj då jag hade dragit mig undan. Detta förstår jag idag är typiskt för en person med ADHD. Man hittar sin grej där man hittar trygghet och lugn, man flyr undan för att orka. Jag spelade dator som allra mest för att komma undan mina tankar istället för att bearbeta dem fullt ut. En stor sorg i sig idag. ADHD lämnar offer efter sig. Inget ska skyllas på diagnosen, utan det är självklart att man måste ta ansvar för sina misstag. Men då man bearbetar sorg, skuld och skam i en stor omfattning så flyr man tillslut. 


Fas tre:

När jag väl bestämt mig för att det som varit har varit så började jag tänka på vad som är ADHD och vad som är jag. Ingen lätt resa det heller. Med så många år så har nog en del av diagnosen helt enkelt blivit jag. Men det var viktigt för att kunna identifiera mina största svårigheter med min diagnos. Som jag skrev i början så vet jag idag att impulskontroll är min största svårighet. Jag pratar mycket, förlorar ofta min röda tråd och så pratar jag ännu mer för hör hur jag inte kommer till punkt. Hamnar på villovägar i mina egna tankar. Tror att man kan låta rätt så osammanhängande. Men idag har jag ett större hum om vem jag är och vad som är ADHD. 


Fas fyra:

Vilka är då mina största svårigheter, trots medicin. Som jag känner idag så har medicinen lugnat mig, har lättare att hålla en röd tråd och kan ibland kontrollera mina impulser. Blir inte lika lätt irriterad. Trots detta så är det impulser som styr och speciellt när det händer mycket på en gång. En växande irritation är en del av impulserna jag stoppar. Det i sin tur gör det svårt att hantera för många saker på en gång. Det blir bara gröt och då pausar min hjärna. Något jag lärt mig på ADHD utbildning är att hantera olika stressorer. I både jobb- och familjesituationer så ökar olika stressfaktorer som man inte kan kontrollera och så växer frustrationen, man gör inte det som önskas av en, saker glöms och det blir en uppförsbacke. Detta gör att delar som kanske många andra kan hantera i längre perioder inte går att hantera. För många saker på en gång blir bara gröt och stressen gör så att man gör tvärt om än önskat och när det blir galet så ökar också känslan av skam. Skam att inte räcka till och göra det som önskas av en. Svårigheterna blir ständigt något som påminner en om diagnosen. Nu kanske en del av er säger "ja men du tillåter dig att bli en diagnos", ja jag har tänkt på det. Det handlar inte om att bli en diagnos utan snarare att man blir mer uppmärksam på det som blir svårt att hantera. 

Impulskontrollen leder ofta till att man inte tänker igenom det man säger eller skriver. När det blir för mycket så vill jag pysa ut det som rullar i mitt huvud. Det har jag gjort och den impulsen ökar också på konflikter, diskussioner, bråk osv. Man blir väldigt argumentativ och kan inte stoppa. Det sårar, bryter ner och blir till en ond cirkel, speciellt i förhållanden och familjen. 

Jag har försökt förklara impulser som en stor massiv orkan som rullar fram som inte går att stoppa. Den måste bara fram och när den far fram så skadar den både mig och min omgivning. Kan vara i stort eller smått. 

Så impulser, skuld och skam hör starkt ihop. För när orkanen inte kan stoppas så ökar allt det andra och man får ännu svårare att hantera vardagen, speciellt hemma. Den skördar offer som tillslut tar avstånd från dig. 


Slutligen

Ett långt inlägg. Kanske sådär på ADHD vis. Försökt hålla en röd tråd men kommer ibland på villovägar för vill skriva allt. Men också inse att min resa har precis börjat. Allt jag önskar från min omgivning är att ha lite extra tålamod med mig. Jag försöker nu mitt bästa för att hitta rätt verktyg för att hantera orkanen. Dels har jag medvetet börjat prata tystare, för det lugnar mig. När jag har en lägre stressnivå så kan jag hantera de små orkanerna bättre. Kanske syns att jag är irriterad men jag andas på det istället och försöker analysera min känsla där och då. Jag bävar varje gång det blir för mycket och när den där orkanen växt sig till en orkan med styrka fem. Det är då jag inte kan hålla emot. Men det är en process och jag försöker få all hjälp jag kan få för en hållbarare framtid både för mig själv men framförallt för min omgivning, familj, vänner och kollegor. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0